Slumpnavigator på ny adress

Bloggen återfinns från och med idag på ny adress. Följ gärna med – och glöm inte att det gäller din RSS-läsare också.

Förenkling som försvårar politisk nätdialog

Under rubriken ”Påklistrat duger inte” påminner Hanna Dunér i dagens Svenska Dagbladet om att kommunikation är framgångsrik bara om den är trovärdig. Budskapen får helt enkelt inte ligga för långt från avsändarens faktiska erbjudande och rådande värderingar.

Artikeln är ännu en uppgörelse med de traditionella partiernas oförmåga att fånga en uppkopplad generation och konstaterande att de därigenom krattat manegen för Piratpartiet. Även om jag finner mycket av den slentrianmässiga kritiken på temat ”gammelpartierna har inte fattat sociala medier” överförenklad och oinitierad har jag inget  emot att partierna pushas för att bli bättre, oberoende av från vilka håll kritiken framförs. Jag har inte direkt sparat på krutet själv och trots ett rejält lyft under det senaste året återstår en hel del att göra. Därvidlag är jag helt överens med huvudlinjerna i Björn Mellstrands analys.

Jag tycker emellertid att Hanna Dunérs artikel – likt många som varit inne på samma spår – har en underlig utgångspunkt. Man behöver inte köpa hela Piratpartiets åsiktspaket för att framgångsrikt kunna bilda opinion och skapa engagemang genom sociala medier, varesig bland unga väljare eller andra kategorier. Vilket värde som fora för demokratiskt samtal skulle de ha då?

I den bästa av världar fördes det initierade och konstruktiva debatter i de sociala medierna om politik som främjar internetanvändning, tjänsteutveckling på nätet och anpassning av regelverk för att teknikutvecklingen inte ska komma i konflikt med andra värden.  Med gammelmedias återkommande förenkling om ”fildelning” som den avgörande sakfrågan, partier som intellektuellt och administrativt varit bundna av klumpigt utformade lagförslag som vänt upp och ner på deras traditionella värn om personlig integritet och en ibland välgrundad rädsla för vad som kunnat hända om man valde att i nätdiskussioner driva en linje som avvek från de röststarkaste aktörerna på nätet begränsades emellertid utrymmet för det.

Det politiska samtalet om internet på internet har mycket att vinna på en högre grad av problematisering, inte motsatsen.  Det skulle t ex ge utrymme för en mer mångfacetterad debatt om immaterialrätt och möjligheter för enskilda politiker att propagera för värnet av både upphovsrätt och personlig integritet.

I avsaknad av en sådan problematisering  är risken betydande för det klassiska marknadsföringsmisstag Hanna Dunér hänvisar till, ”där man säger en sak och gör en annan”. Eller mer troligt, att man från partiernas sida väljer bort att tala om politik som berör internetanvändningen på de arenor där det förefaller mest naturligt att göra det och där de mest berörda befinner sig.

Guldägg 2009

Guldäggsgalan är avklarad och eftersom jag valde att stanna hemma i år ägnar jag den inte några större tankar här. Men jag vill naturligtvis passa på att gratulera min tidigare kollega Marko Määtä och hans byrå Agent Kommunikation som kammade hem guld i PR-kategorin för kampanjen “Deception by Marlboro“.

Prime PR var nominerade i samma kategori med kampanjen “Jorden runt på 80 hundralappar” som vi gjort tillsammans med Skoda.

Hjälp för begreppsförvirrade

Wikipedia ‘är inte bara ett användbart verktyg i det dagliga arbetet för många. Det tillhör även en av de flitigast länkade tjänsterna av alla som i stället för att förlänga sina texter med begreppsförklaringar hänvisar till artiklar i det användarskapade uppslagsverket. 

För språkvänner – och vetgiriga – finns det nu två svenska nyheter på nätet som förtjänar att uppmärksammas. Häromdagen var det Svenska Akademien som gjorde Svenska Akademiens Ordlista – “SAOL” i folkmun – fritt tillgänglig på nätet och i eftermiddag slås dörrarna upp för Rikstermbanken.  

Rikstermbanken är Sveriges nationella termbank. Rikstermbanken innehåller termer och begrepp från ett stort antal ämnesområden. I Rikstermbanken finner du till största delen termer på svenska, men också termer på flera av Sveriges minoritetsspråk och på andra språk, bland annat på engelska, franska, tyska och ryska. Rikstermbanken är fri och gratis, öppen för alla och envar, oavsett om du är journalist, översättare, handläggare vid en myndighet eller vetgirig vanlig medborgare.

Rikstermbanken har byggts upp av Terminologicentrum TNC, Sveriges nationella centrum för terminologi och fackspråk, som också kommer att förvalta och utveckla Rikstermbanken.

Utmärkta initiativ båda, som jag hoppas att många upptäcker och finner användbara. Begrepps- och språkliberalism har förvisso sina förtjänster och kan för en utomstående betraktare vara ganska kul, men det finns tillfällen då det är värdefullt att kunna luta sig mot en formell likriktare. Och för bloggaren – och redaktionella medier som tillåter länkar i sina webbpublicerade artiklar – erbjuder Rikstermbanken både en chans att erbjuda mervärde för läsaren och möjlighet att skippa “onödig” text. Ska bli intressant att se hur flitigt inlänkandet till Rikstermbanken blir med tiden.

Föredömliga ledare och ledande föredömen

Två aktuella händelser får mig att återkomma till frågan om ledares användning av sociala medier.

Den första är ett meningsutbyte på Twitter i helgen där Paul Ronge jagade svar på frågan om varför Carl Bildt bara följer en person på Twitter, nämligen Mona Sahlin. Efterhand som inläggen om hur Mona Sahlin och Carl Bildt använder och bör använda sitt bloggande publicerades – utöver Twitter berördes Carl Bildts blogg Alla dessa dagar - slogs jag av tanken på den frånvarande aktören. Även om det bitvis kändes så var det ju inte en diskussion om hur ledarna för våra två största partier uppträder på nätet. Mona Sahlins naturliga motpart heter Fredrik Reinfeldt – och nätet erbjuder i det avseendet ingen annan slags verklighet.

Det andra var ett blogginlägg hos Rolf van den Brink om PR-chefer som ignorerar Facebook. I någon mening har Rolf en poäng; en VD för Volvo PV gör det mer trovärdigt att företaget kränger bra bilar om han själv kör en. På samma sätt kan en byråledare signalera att kunskap om och användning av sociala medier är en helt naturlig del av byråns arbete genom att själv använda dem. 

Sedan haltar resonemanget lite i andra avseenden. Att räkna antalet konsulter på en byrå som har en Facebookprofil känns som en dålig måttstock på byråns kompetens inom området sociala medier.  Vore det så enkelt skulle ju Cohn & Wolfe, i det exempel som tas upp i blogginlägget, utan problem kunna mönstra ett starkare team än JMW . Och jag skulle dessutom få ytterligare ett argument för att Prime är den starkaste spelaren på området

Den gemensamma nämnaren för Rolfs blogginlägg och Twitterutbytet om Sahlin vs. Bildt är alltså ledarens frånvaro i sociala medier. Medan Rolf betraktar det som en nödvändighet för att göra en byrå trovärdig i sin leverans av kunnande och rådgivning har jag sällan stött på ett motsvarande krav avseende partiledare och partiernas trovärdighet som aktörer på nätet.

Äpplen och päron, invänder du kanske, med hänvisning till den där Volvo-VD:n. Och det är sant. Det är inte för sin kompetens att använda sociala medier våra partier söker mandat. Men samtidigt spelar ett partis förmåga att bygga förtroende och framgångsrikt kommunicera i olika kanaler – där betydelsen av de sociala medierna är den som ökar tydligast – en allt större roll för hur vi värderar det. Erfarenheterna från USA lär inte precis motverka den utvecklingen.

Om vi köper att det mot den bakgrunden finns en parallell mellan de båda exemplen, borde då inte Fredrik Reinfeldt och några fler byråledare snabbt skapa egna konton och med flit engagera sig i konversationerna på nätet? Nej, inte för de skälen i alla fall.

Det är utifrån det samlade agerandet från flera av byråns eller partiets företrädare vi bedömer förmågan. Med en bra närvaro - volym och innehåll - kan ett parti lyfta sig över sina konkurrenter utan att partiledaren själv deltar. Partierna har det gemensamt med flera företag att det sällan är den högste chefen som erbjuder den intressantaste kunskapen eller dialogen.

På motsvarande sätt kan en byrå med framgångsrika och uppmärksammade projekt inom området, egna plattformar i de sociala medierna, erkänt duktiga medarbetare som tillsammans erbjuder både spets och bredd och inte minst en syn på sociala medier som ett naturligt – inte nytt och udda – inslag i modernt kommunikationsarbete höja sig över sina konkurrenter utan att byråledaren själv hittat till Facebook.

Sedan kan byråledaren genom stort eget engagemang i sociala medier agera föredöme för medarbetarna internt i en målmedveten satsning för att få med alla på tåget, men hur berömvärt det än är behöver det inte nödvändigtvis påverka marknadens uppfattning om en byråns erbjudande.

En liten push för BloggSverige 4

Hans Kullin på bloggen Media Culpa genomför sin fjärde årliga undersökning av svenska bloggare och bloggläsare. Delta gärna genom att klicka på den här länken.

Röda Korset i Second Life – NU?

Fångade upp nyheten om att svenska Röda Korset idag etablerat en mötesplats i Second Life. Det var onekligen inte igår man sprang på en nyhet om nyetableringar där. Det har snarare varit motsatsen som gäller, med Reuters uttåg som ett av de uppmärksammade exemplen. Andra uttåg sker mer i skymundan. PR-värdet av det är trots allt ganska begränsat – och har så varit ganska länge. Det konstaterade Forrester redan våren 2007.

Min förvåning handlar emellertid mindre om pressmeddelandet än om det faktum att man faktiskt gör investeringen. Utifrån principen om att finnas där målgrupperna är känns Second Life lite vågat ur ett ROI-perspektiv. Till och med de mest dedikerade aktivisterna i Sverige frös ju sin blogg förra sommaren, även om det alltjämt finns entusiaster som håller fanan högt.

Att utsikterna att nå många människor är små behöver inte betyda att kanalvalet är fel. Det viktigaste är att nå rätt människor. Men är den lilla gruppen svenska SL-invånare värdefull nog för att motivera investeringen och de kanaler som eventuellt fått väljas bort? Jag vet inte, men jag är nyfiken.

Obama – the first tech president

Jag var igår på ett intressant seminarium kring rapporten First Tech President, framtagen av Prime PR och tankesmedjan Center for American Progress. Föremålet för rapport såväl som paneldiskussion var naturligtvis Barack Obama, med fokus på vad hans valseger kan innebära för politisk öppenhet, kommunikation och medborgerligt engagemang – i USA såväl som i Sverige. Deltog gjorde bland andra Andrew Sherry från Center for American Progress, Jonas Hellman från Prime, Maria Rankka från Timbro och Håkan A Bengtsson från Arenagruppen.

Mycket har sagts och skrivits om Obamakampanjens användning av sociala medier, och det var självklart att det också kom att inrama seminariet. Men det betonades att “Tech President” anspelar på så mycket mer, inte minst hans inställning till vad IT kan åstadkomma som en del av politiken i form av såväl öppenhet som medborgardialog. Lyssna gärna när han själv lägger ut texten:

Andrew Sherry var riktigt optimistisk. Han hoppas att Obama under parollen  ”Free the Geeks!” kommer att låta korsbefrukta amerikansk offentlig sektor med den stora mängd drivna entreprenörer som ständigt utvecklar nya spännade lösningar för tjänster på webben. Det vore väl lite som att Statskontoret sponsrade 24 hour business camp.

Maria Rankka och Håkan A. Bengtsson bidrog med intressanta perspektiv utifrån en svensk kontext. Så menade t ex Bengtsson att Obama visat att det fortfarande går att mobilisera politisk engagemang och att de svenska partierna – som visat sig allt sämre i den grenen – måste lära sig förstå hur.

Obamas finansieringsframgångar ser han också som en intressant lärdom. I partistödets Sverige känner vi oss lite obekväma inför partier som samlar in pengar annat än i form av medlemsavgifter, men det är ofrånkomligt att den som bidrar med aldrig så lite samtidigt tar det första steget mot engagemang. Hur kan det bli en del av den svenska demokratin?

Rankka – som påminde oss om att vi i Estland haft en “tech government” i ett par år nu – vågade inte hoppas för mycket. Risken kan inte utselutas, menade hon, att Obama-administrationen drabbas av samma sak som drabbade Alliansen här hemma. När de flyttade in i Rosenbad blev de så upptagna av själva regerandet att de helt la ner sin kommunikation. Framgångskonceptet “Alliansen” försvann och ersattes av fyra partier som regerade i koalition. Men det engagemang som “Alliansen” mobiliserade bland allmänborgerliga väljare har inget enskilt parti kunnat erbjuda. De som betraktar sig som “alliansare” har därför – trots nätverket Alliansens Vänner, fått betraktas som hemlösa alltsedan september 2006. Det försöker de fyra regeringspartierna nu åtgärda genom en nystart för det gemensamma projektet.

Anna Maria Corazza Bildt, moderat kandidat i det kommande EU-parlamentsvalet, efterlyste tips på hur internet bäst skulle kunna användas i den valrörelsen.  Med tanke på vilken mobiliseringsutmaning det erbjuder känns frågan naturligtvis angelägen, men panelen avstod från konkreta tips. Såväl Maria Rankka som Håkan A. Bengtsson höjde dock ett varnande finger för ytterlighetspartierna. De är bättre än de större partierna på att engagera, mobilisera och nå ut med sina budskap via nätet, bland annat genom en framgångsrik användning av videoformatet.

Det var överlag en ganska uppgiven bild av svenskt partiväsende som tecknades igår. Visst är det lätt att, i strålglansen från Obamas framgångsrika nätmobilisering och progressiva syn på teknikens möjligheter för en modern inkluderande statsmakt, känna att våra partier är hopplöst efter. Det gäller i synnerhet för den som upplever den svenska politikens entré på Twitter som det stora tekniksprånget. Men jag tror det finns skäl att hysa visst hopp. Ambitionen hos dem som jobbar med frågorna på partikanslierna är inte att ta miste på, men än så länge har det interna motståndet varit för starkt – vad som än hävdas – för att de med verktygen i sina händer skullat våga ta ut svängarna mer.

Oaktat eventuellt mod och förmåga hos våra partier kvarstår emellertid faktum; ansvaret för en vital demokrati med ett aktivt utbyte mellan politiker och väljare delar vi alla. Så när partierna använder nätet för att bjuda in till dialog och engagemang – även då det görs lite halvhjärtat – kanske man ska ta chansen att utnyttja möjligheten. Med gensvar och engagemang ökar rimligen  takten i partiernas nätinititativ.

Titta gärna på Recovery.gov när den kommer igång, så ser ni hur långt en verklig tro på nätet och dess möjligheter att erbjuda medborgerligt deltagande och öppenhet kan leda.

Tolgfors bloggar om försvaret

Jag noterar att Sten Tolgfors börjat blogga. I sin roll som försvarsminister har han hamnat i skottgluggen flera gånger och bloggen är naturligtvis ett utmärkt sätt att inbjuda kritiker till dialog och att ge sin förklaring till såväl den förda försvarspolitiken som egna uttalanden som eventuellt förvrängts, vantolkats eller bara blivit lite tokiga.

Med tanke på intensiteten i försvarsdebatten, senast manifesterad av Jan Björklunds utspel i Sälen,  hade man kanske väntat sig lite fler läsarkommentarer på bloggen, men det kanske kommer när fler hittar dit.

UPPDATERING: Noterar att kommentarsfunktionen är avstängd, så det där med dialog får man kanske ta med en nypa salt. Det förklarar naturligtvis även frånvaron av kommentarer Bättring emotses.

Person eller varumärke på Twitter

Jag läste hos Nick Burcher att Coldplay börjat använda Twitter och att de i motsats till celebriteter som Stephen Fry och MC Hammer lagt ut själva skrivandet på en PR-person. Det går naturligtvis att vara kritisk mot det, men det handlar i grund och botten om hur man ser på Twitter som kanal.

Om jag som användare förväntar mig att det bakom varje användarnamn finns en individ som avser använda Twitter för att dela med sig av personliga tankar och gärna inbegriper sig i dialog med andra blir jag naturligtvis besviken om någon använder det för opersonlig envägskommunikation. Detsamma gäller om det bakom en känd artists namn döljer sig en anonym konsult eller liknande.

Om jag däremot betraktar Twitter som en arena som tillåter en avsevärt större variation blir jag inte lika besviken. Då har jag lättare att acceptera att Chris Martin inte deltar som @Coldplay, att @Apple_News är ett rent nyhetsflöde och att jag inte alltid vet vem på redaktionen som i ett meningsutbyte deltar som @SvDledare.

Det senare är särskilt intressant. Om man som organisation vill utnyttja den dialogmöjlighet som olika sociala verktyg erbjuder blir det snabbt jobbigt att agera anonymt bakom ett varumärke. Så länge företagsbloggen saknar en personlig avsändare till de olika inläggen och så länge de politiska partierna uppträder på Twitter som bara @vansterpartiet eller @socialdemokraterna är åtminstone jag mindre benägen att försöka inleda en dialog där. För mig blir de främst kanaler för envägskommunikation, vilket förvisso kan vara intressant nog. Att jag sedan funderar lite över hur “officiellt” varje inlägg från de politiska partierna ska betraktas som är en annan femma.

Den sortens envägskommunikation tror jag för övrigt att vi får se mer av på Twitter i takt med att fler hittar dit. Företag, organisationer, politiska partier och folkvalda ser möjligheten att sprida nyheter och åsikter i ännu ett format (en variant på rss-flödet helt enkelt). På sikt övergår kanske en del av dessa flöden till kanaler för dubbelriktad kommunikation, eller så kompletteras de av parallella mer personliga kanaler från samma avsändare. Fler kommer även att använda Twitter för att “dela bokmärken”, dvs posta länkar som man tror att ens läsarkrets är intresserad av. Inte heller det särskilt dialogbefrämjande, men personligen uppskattar jag det oerhört.